Hösten 2006 och 20 år gammal gjorde jag något en del kanske var frågande inför och tyckte var... annorlunda. Jag skaffade mig en dvärgvädur, lilla Mila. För mig var det en självklarthet då jag sett en annan bekants lilla ninis hoppa runt hemma hos dem som en liten vovve och en självklar familjemedlem. Sedan vår familjehund Toiler gick bort när jag var kring fem tjatade och längtade jag tills vi kunde skaffa djur igen. Tillfälle kom aldrig när jag bodde hemma, vilket jag verkligen förstår - tills jag såg möjligheten att ha en liten dvärgkanin på egen hand. Ja, våra kära fiskar, de får jag ju inte glömma. De hade min bror och jag i mitten på 90-talet, men det var ju inte riktigt samma sak som ett pälsigt och gosigt husdjur ;-)

Tillsammans med en gammal klasskamrat (som hade en nämnda ninisen) åkte vi och hämtade Mila och hon var ljuvlig från första stund (såklart)! Under alla år har hon hängt med och hoppat fritt i lägenheten. Kommit fram och gosat och varit nyfiken, studsat i både soffa och säng. Det gick ganska bra när Novia kom till oss i februari 2009 också, även om hon kanske inte alltid var så förtjust i Novias eviga slickande.

När vi inför flytten med Liv i magen förra året tänkte jag mycket på vad Mila skulle må bäst av... Hur skulle det funka i en liten trea med en hund och en bebis? Skulle hon känna sig fri, som hon alltid fått vara? När möjligheten att Mila skulle få vara kvar med sitt "boende" i vår gamla lägenhet, dit mamma skulle flytta, första perioden när Liv kom kändes det så bra. Sen blev det bara att Mila blev kvar, eftersom mamma tycker det är mer än ok :-) Jag är så otroligt tacksam för det och jag vet att lilla damen där borta mår som en prinsessa! Läs bara detta mamma skrivit... ett roligt och varmt inlägg om ninis! ♥

Tänk att en sådan liten goding ger oss så mycket, vem kunde ana. Att hon dessutom blev "skyldig" till att en av J's kompisar missade planet hem från Japan är en annan historia... :-)